I huvudet på en virrpanna på väg...

Tänk vad en kris egentligen gör med en människa. Det är inte för inte som Johan Cullberg skrivit boken "Kris är utveckling", en bok som jag själv läste för många år sedan när jag jobbade som sekreterare inom psykiatrin och vi fick den som litteratur under en internutbildning. Enligt den boken känns det som jag just har passerat både chockfasen och reaktionsfasen och är inne i bearbetningsfasen efter det definitiva avslutet med min ex-särbo.

I veckor nu har min hjärna gått på högvarv mer än vanligt. Jag somnar och sover gott, men vaknar flera gånger per natt och drömmer mycket. Nu börjar det så sakteliga släppa och jag har den senaste helgen varit så klarsynt och insiktsfull som jag inte varit på många år, precis så som beskrivs i boken. Det finns något bortom det som varit jobbigt och jag har verkligen fått så många aha-upplevelser när jag tänkt på mitt beteende långt bakåt i tiden och varför jag ofta reagerat som jag gjort. Känner att jag håller på att bryta ett mönster som jag haft, även om det sker med små steg. Kan inte annat än le och ser med tillförsikt fram emot nästa fas, nyorienteringsfasen, som är jag är på god väg in i.

Att deppa ihop fullständigt har liksom aldrig varit min grej, även om livet varit tungt ibland. Man måste hitta sina egna vägar, lita på sin magkänsla och att man till slut kommer dit man ska. Herregud vad jag har "skrivit" i mitt huvud och gått igenom mitt liv den senaste tiden. Hade jag faktiskt skrivit ner allt hade det varit rätt många sidor nu.

Mycket har hänt sedan jag skrev här sist, jag har både hunnit vara på hedersmiddag i Stockholms stadshus med min älskade dotter, för 30 års fast anställning i Stockholms läns landsting. En fantastisk upplevelse som tål att jämföras med vilken Nobelmiddag som helst med otroligt välkomponerad meny med gott vin och superbra underhållning av Mikael Grahn, Peter Johansson och Nina Söderquist. Klänningen jag sydde kvällen till ära blev fin och jag kände mig så nöjd.

Åkte kvällen innan skärtorsdagen ner till Skåne med bilen packad med babykläder som jag köpt och stickat, virkade filtar och de två babynests som jag sytt till mina kommande små tvillingbarnbarn. Hade en underbar påskhelg med min älskade äldste son och käraste sonhustrun. Tog några långa promenader både med sällskap och bara mitt eget sällskap. Att befinna sig vid havet har alltid varit min livlina och där finner jag den själaro jag älskar.

Fick känna babysparkar från två små fina pojkar och pyssla om mina älsklingar.

Nu dröjer det tills vi ses nästa gång och då är den lilla familjen utökad med två små liv. Det är bara 6 veckor kvar och farmor längtar.

På vägen hem bestämde jag mig för att ta god tid på mig och köra vägen om Österlen och stanna till på flera av de fina platser som ex.särbon och jag var till förra sommaren för att jag verkligen blev så förälskad i just den delen av Skåne.

Varför det kanske någon undrar och det kan jag svara på. Just för att få bort en del hjärnspöken och visa att jag faktiskt kan vara på ställen och göra saker som vi gjort tillsammans utan att hela tiden bli så förbaskat berörd. Ville åka till Sandhammaren vid Löderup för att fotografera den vackra stranden och stanna till på garnspinneriet Alpacka of Sweden för att det fattades ett nystan till min kofta som jag köpte material till förra sommaren, passera Kåseberga och Brösarps backar och tänkte att om jag blir ledsen får jag väl stanna bilen och gråta en skvätt och sedan åka vidare. Behövde faktiskt inte göra det utan njöt av den lilla omvägen hem och passade till och med på att stanna till vid den vackra gården Östangård vid Skillinge, där en ungdomsvän och hans fru driver ett bed and breakfast innan jag fortsatte hemåt.

Det kändes skön, befriande och åtminstone en liten sten föll från mitt bröst. Att köra bil när solen skiner i ett vackert landskap och låta tankarna flöda och musiken ljuda ur högtalarna är också själaro.

Nu är det vardag igen, en vardag där jag lär mig att vara snäll mot mig själv, inte vara så självkritisk och framförallt att inte vara beroende av någon annan människa för att jag ska må bra. Jag är helt klart på rätt väg och igår var jag till och med och tränade på Actic efter 5 månaders bortovaro därifrån. Det var en kick och jag ska ta små steg även med det.

Kärleksfullast,

Pia