Allt är som det ska vara...


Så kom den där dagen som jag trodde att jag skulle klara med galans. Den där dagen som skulle innebära det definitiva uppbrottet!

För trots att jag och ex-särbon varit rörande eniga om vårt förhållandes icke-existens har vi setts en del, men endast som vänner.

Han har ju varit min kärlek och en av mina bästa vänner i snart 17 år och den jag alltid velat berätta först för när det hänt saker i livet. Han har också varit öppen med att han söker ett annat slags förhållande än det vi haft, någon att leva på riktigt med, dit vi aldrig kom av olika anledningar. Han har alltid berättat när han skrivit till någon på den nätdejtingsida han varit, vi har ofta skojat om det och jag har givit honom uppmuntran. Det är lätt att göra det när han ändå sagt att ingen kan ersätta mig.

Nu har han träffat någon annan som han blivit förälskad i och helt plötsligt var det inte roligt längre. Jag vet att ingen någonsin kommer att ta min plats i hans hjärta, precis som ingen någonsin kommer att ta hans plats i mitt hjärta. De nya får helt enkelt hitta sin egen plats.

Men AJ, vad ont det gör, trots att jag förnuftsmässigt vet att det är precis som det ska vara. Jag är glad för hans skull, men nu kommer ingenting någonsin att bli som det varit. Våra helgturer på loppisar, middagar som vänner och långa samtal. För nu har han någon annan att göra det med. Det svider, gnager, känns som en smäll i solar plexus och en kniv som vrids om i hjärtat. Svartsjukemonstret visade också sin sämsta sida och jag hatar det. Så löjligt på ett sätt, men samtidigt inte så konstigt. Han har ju varit min så länge.

Har varit sömnlös och gråtit över det som kunde ha varit, men som inte blev och över min egen nu så påtagliga ensamhet, som också bara sitter i huvudet. För jag är inte mera ensam nu än tidigare.

Jag vet att det går över, det var ju ändå vad vi ville och jag har definitivt varit med om betydligt värre saker än så. Det är bara att bryta ihop en stund, sätta ihop spillrorna och komma igen som en ännu starkare människa. Jag har så kloka fina vänner och en underbar familj som jag vet kommer att hjälpa mig på vägen. Igår var jag på Roslagstur vid havet med picknick med en av mina kära vänner och vi hade goda och givande samtal, liksom jag idag varit på promenad och fikastund med en annan go vän. Så tacksam att de finns där med sina varma hjärtan.

Min dotter är en av de klokaste personer jag vet. Hon är min största kritiker, uppmuntrare, bästa vän och jag beundrar henne så oerhört. Ikväll hämtade hon en snyftande mamma till en sagolik middag som svärsonen tillagat, jag fick barnbarnskramar och tokerier på snapchat och åkte hem med en lite mindre klump i magen. Nu ska sisun fram. Och min prins finns där någonstans, jag ska bara läka lite först så kan han få hitta mig sen.

Kris är utveckling och det var dags nu.

Kärleksfullast,

Pia