Varför bloggar jag?


Lite nu och då när jag berättar för människor i min omgivning att jag bloggar så får jag frågan varför jag gör det.

HÄR kan Du läsa om varför just jag började.

Från början var min blogg privat, jag skrev för mig själv och hade några utvalda följare som blev insläppta till mitt liv och mina tankar. Det var just en av dem som fick mig att börja blogga och jag fick så mycket positiv feedback av henne att jag beslutade mig för att öppna upp den och göra den publik.

De första åren var jag ganska flitig och skrev ofta. Fick en hel del följare som kommenterade och hade många favoritbloggar som jag följde själv. Ibland fick jag också väldigt fina kommentarer av människor som bara råkat hamnat på min sida. Sedan starten av den gamla bloggen 2009 ändrade jag sidutseende och layout många gånger, bara för att jag tycker att det är så roligt. Det blev även ett namnbyte så småningom. Från början hette den kort och gott "Själaro" till att bli "Livsglädje och Själaro" och nu senast samma namn som denna blogg. Jag har ju förändrats sedan bloggstarten, så varför skulle inte den hänga med.

Samtidigt som jag skrev i den gamla bloggen hade jag också två bloggar till, en musikblogg och en filmblogg, men till slut blev det lite övermäktigt att ha tre stycken på gång samtidigt, så dessa rann helt enkelt ut i sanden.

Så småningom glesnade mina blogginlägg och då var den helt plötsligt inte lika levande längre. Trots att jag kunde se i analysverktyget att många läste var det inte lika roligt längre när kommentarerna tystnade. Då ifrågasatte jag mig själv flera gånger om jag verkligen skulle fortsätta. Ville verkligen någon läsa det jag skrev?

Efter en fråga i början på året från en av mina barndomsvänner, tillika bloggvän, om jag slutat blogga så bestämde jag mig för att nehepp, det har jag inte alls det, om så ingen annan vill läsa, så vill hon det.

Då bytte jag bloggportal till denna sida och köpte mig ett domännamn, så här är jag alltså nu och skriver för att jag tycker att det är roligt, men det vore också väldigt roligt att få några uppmuntrande kommentarer emellanåt om jag ska vara riktigt ärlig.

Mitt motto vad gäller bloggandet har alltid varit att aldrig "hänga ut" någon och att alltid stå för det jag skriver. Eftersom jag skriver om mitt liv och min vardag är det naturligt att berätta om mina älskade barn, underbara barnbarn och andra som jag har i min omgivning, men det finns också så ofantligt mycket som jag INTE skrivit om just av hänsyn till dem det berört fast jag kanske velat, så därför blir det mycket om hur jag själv känner och upplever saker. Skrivandet är en del av min kreativitet och ett behov jag har och uppfyller.

Det finns så mycket människor som skriver otroligt läsvärda bloggar och har språkbruk som får mig att rysa av välbehag över deras välformulerade skrifter och intressanta blogginlägg, allt från författarbloggar, samhällsbloggar, fotobloggar, livsbloggar, matbloggar, musikbloggar mm.

Jag skulle kunna drunkna i bloggvärlden och inte göra annat än sitta och läsa, men där måste jag begränsa mig. Jag har fortfarande samma favoritbloggar som när jag började blogga och det har också tillkommit några.

Nu deltar jag i bloggutmaningen #blogg100 och det var ett roligt sätt att komma igång med skrivandet regelbundet igen, men jag kommer hädanefter inte att skriva varje dag. Det ska inte vara en press att skriva, det ska vara roligt och jag vill ha något att komma med, även om det kanske bara är värdelöst vetande. Tack, Du som läser!

Blogginlägg 35/100 i #blogg100

Kärleksfullast,

Pia