När byråkratin inte hänger med i utvecklingen..


Blev för ca 1,5 år sedan tillfrågad av en vän om jag kunde tänka mig att kontakta en mamma vars son genomgår ett könsbyte eftersom jag varit med om hela processen med min egen son och genom detta hade en del erfarenheter. Såg det som en självklarhet och vi har sedan dess både träffats och haft kontakt via facebook. Idag har även våra söner kontakt med varandra och vi träffades allesammans när min son och hans fru var här under julhelgen. Det var ett varmt möte och vi har väldigt givande diskussioner.

Jag hade själv inte någon kontakt med anhöriga till transpersoner när min son genomgick sitt könsbyte och tyckte väl inte att jag hade något behov av det. Idag ser jag det nog lite annorlunda och önskar att jag kanske hade haft det. Är i alla fall glad att vi fått kontakt med varanda och jag har också fått lära mig saker jag inte visste eftersom utvecklingen gått framåt oerhört mycket sedan 12 år tillbaka då min son påbörjade sin utredning.

För några månader sedan så fick jag en fråga från denna mamma om jag varit tvungen att adoptera min son efter att han fått sitt nya personnummer. Va?!! Jag blev helt perplex över frågan och undrade naturligtvis varför hon undrade det.

Då hade man i transanhöriggruppen som hon deltar i diskuterat en artikel ur tidningen Dagens juridik som någon hade tagit med gällande "Föräldraskap förloras vid könsbyte - måste adoptera sitt eget barn", där ett par "varit tvungna" att adoptera sin egen son eftersom han fått nytt personnummer. Därmed försvinner kopplingen mellan barn och förälder i folkbokföringen och i detta fall gick det således så långt som till adoption.

Hoppla, tänkte jag! Det verkar ju helt absurt att jag ska behöva adoptera mitt eget barn, mitt kött och blod som jag burit i min egen kropp! Och hur blir det om det händer mig något, har han ingen arvsrätt då? Mycket frågor snurrade i mitt huvud, men jag tyckte ändå att det var väldigt märkligt att varken min son eller jag skulle ha blivit informerade om det under processens gång.

Började genast nysta i detta och kontaktade transföreningen FPES, där jag fick ett något oklart svar från ordföranden, med förklaringen att det inte är solklart och fortfarande råder oklarheter kring detta. Men han rådde mig att kontakta Skattemyndigheten.

Idag fick jag tag på en mycket trevlig kvinna på Skattemyndigheten som hjälpte mig att reda ut mina frågor, då hon verkligen bemödade sig att kontakta dem som jobbar med dessa ärenden och omgående ringde tillbaka till mig. En stor eloge till henne!

  1. Det är fortfarande helt omöjligt att ändra personnummer på sitt barn i sin egen folkbokföringsbild även om barnet fått nytt personnummer. Jag har där således än så länge ett barn som inte "existerar".

  2. I min sons folkbokföringsbild framgår tydligt vilka som är hans föräldrar, vilket gör att det inte ska vara några som helst problem vid till exempel arvsrätt.

  3. Om man gör en sökning på hans gamla personnummer får man ett meddelande om att denne person har bytt personnummer och det nya kommer upp.

Nu skulle ju jag som förälder ändå vilja att rätt personnummer på mitt barn står i mina folkbokföringsuppgifter, men det är således i dagsläget en omöjlighet. Så märkligt med tanke på dagens utveckling. Jag fick dock meddelande om att eftersom detta börjar bli vanligare är en lagändring på gång så att detta skall ske med automatik, och på min fråga om det finns ett tidsperspektiv på detta fick jag svaret att det förhoppningsvis skulle ske redan till sommaren. Tack för den!

Vidare rådde hon mig om jag ville känna mig ytterligare säker (även fast det inte behövs) att skriva ett personligt brev till Skattemyndigheten och förklara situationen. Detta brev skall sedan arkiveras bland mina folkbokföringsuppgifter så att inte oklarheter skall finnas.

Adoption är således helt obefogat!

Det blev ett långt, men för mig nog så viktigt inlägg då detta ligger mig mycket varmt om hjärtat.

Blogginlägg 12/100 i #blogg100

Kärleksfullast,

Pia