Sedan ganska många år tillbaka har jag tagit för vana att det sista dygnet på året, innan det nya tar sin början, reflektera över vad som hänt under året jag lämnar bakom mig. Det är säkert många med mig som gör detsamma och jag tycker att det är ett bra sätt att bli uppmärksam på min egen personliga utveckling, beteenden jag kanske fastnat i eller som jag lyckats förändra. En del har jag skrivit om här, men eftersom jag också haft långa uppehåll mellan inläggen har jag helle

Julen - så mycket goda varma minnen, traditioner och nostalgi. Fastän jag i år inte gjort mycket av det jag normalt brukar göra till julen kan ju ingen ta ifrån mig dem i alla fall. Att klä julgranen får mig varje år att le, bli varm i hjärtat och tänka tillbaka. Höggravid för lite mer än 36 år sedan gjorde jag guldfåglar till granen, fåglar som hängs upp år efter år även om de blivit något färre av barnhänder som klämt och känt på dem, trådar som gått av och vingar som gått

Det finns en mening med allt som sker. Precis som naturen behöver sin vinterdvala för att hämta näring ur myllan för att till våren orka blomma igen och stå ut i full prakt behöver vi människor också en period av stillhet, tid att sörja och hitta fotfästet när vi gått igenom omtumlande händelser i livet, och det är precis det jag gjort de senaste månaderna. "Sorgen och glädjen de vandra tillsammans. Medgång och motgång de tätt följas åt". Några rader ur psalmen 269 som så vac